Fenomenet Phil

5-mars-2018

 

Phil Mickelson, 47, vann i Mexiko i natt – som den äldste att vinna en WGC-tävling.

Hans första titel sedan The Open på Muirfield 2013.

Däremellan fick han ge sig i duellen mot Henrik Stenson på Troon 2017.

Nu måste han till Paris i september – för att spela sitt tolfte Ryder Cup.

 

Jag bjuder här på en text från Golf Digest i våras.

 

Uppdraget jag fick: ’Det handlar om att sätta ord till rubriken ’De xx skönaste historierna om Phil’.  Du får x kronor för jobbet och jag vill ha det onsdag förmiddag nästa vecka.’ ”

 

Detta skickades tillbaka.

 

Fenomenet Phil

Av Tomas Hagfeldt

 

Phil Mickelson kan en hel mening, innehållande fem ord, på svenska. På Muirfield Golf Club direkt efter finalrundan i The Open Championship, fick han plötsligt höra den. 
Han hade signerat sitt scorekort. Han visste inte om scoren 66 slag och hans fantastiska avslutning, fyra birdies på de sex sista hålen, skulle räcka till seger. Lee Westwood, Henrik Stenson och några till var kvar där ute på banan.
Uppmärksamheten var stor, Mickelson var i golfvärldens centrum, den nyligen avslutande rundan var hans långa karriärs allra bästa. Om cirka en timme skulle han veta om den räckt till hans femte majortitel, hans första i The Open som han så länge längtat efter.
”Du har en fin bak”, sa plötsligt någon bakom honom.
Fem ord på svenska, tillika meningen som Phil lärt sig att förstå och säga för en sisådär 25 år sedan.
”Från trängseln bakom honom var det mitt enda sätt att göra honom uppmärksam”, säger Per-Ulrik Johansson, vännen från collegetiden i Arizona där meningen lärts ut.
Orden gav effekt. Phil hörde dem och vände sig om:
”Hej, Per!”, sa Phil.
”Hej Phil!”, sa PU.
”Om jag vinner får du den första intervjun”, lovade Phil.
Per-Ulrik var utsänd av Viasat Golf, hade stångat sig fram med mikrofon och kameraman bland övrig media och publik. Hans order var att åter gå ut på banan för att följa Henrik Stenson. Han stannade kvar, med hopp och tro tro att en vän som Phil Mickelson skulle hålla sitt löfte.
Stenson kom tvåa, Mickelson hade hållit undan.
”Vi hade BBC:s kamera men vårt eget ljud. Vi var den enda kanalen som kunde köra den första intervjun med både bild och ljud. För övriga världens tv-tittare syntes bara bilden när Phil och jag snackade, berättar Per-Ulrik.
Phil glömde inte vad som lovats. Han kom lyckligtvis också ihåg några ord på svenska.
 

Mickelson och Johansson möttes på Arizona State University. Några år senare, 1995 på Oak Hill, var de plötsligt motståndare i den största golfmatchen av dem alla, i Ryder Cup, man mot man i söndagens avgörande singelspel. Det var en match när båda vid skilda ögonblick befann sig i zonen. Svensken vaknade upp för tidigt, amerikanen vann sin singel men fick se sitt USA förlora mot ett starkare Europa.
Mickelson var 25 och hade debuterat. I dag är han 47, har spelat elva Ryder Cup, lika många Presidents Cup och är långt ifrån beredd att ta över pinnen som kapten.
”Att han orkat så länge är en prestation i sig, att han fortfarande spelar så mycket golf är ofattbart. Han älskar verkligen spelet och har alltid gjort det på sitt eget sätt”, säger Per-Ulrik Johansson.
Mickelsons karaktär och personlighet? Den syns lika väl på golfbanan som utanför den på fritiden. Lekfull, fantasifull, rolig, larvig, omtänksam, intelligent, ibland övermänsklig, till synes alltid orädd och fri.
”Han har lekt fram sin begåvning, han vågar både lyckas och misslyckas och kan se det som en unik gåva. Det har stjälpt honom i tävlingar som US Open men hjälpt honom i US Masters och The Open. När han går för en tajt pinne tänker han inte på konsekvenserna om han missar greenen, han ser istället fram emot nästa slag, att rädda par med något av alla sina wedgeslag. Det är häftigt att se i hans ögon och intensiva blick hur mycket han gillar det”, säger Per-Ulrik Johansson.
Han berättar att Phil redan under collegetiden ”slog en macka med golfbollen”. Ett slag med lägsta möjliga bollbana, tillräckligt hårt för att studsa ett antal gånger på vattnet och därifrån upp på greenen. Inte bara på träning. Ibland också på tävling.
Slaget slås numera gärna under inspelsvarvet på Augustas 16:e hål inför Masters.
Med sina spektakulära slag, såväl lyckade som misslyckade, och med sina uttalanden, såväl genomtänkta som ogenomtänkta, har Phil Mickelson tagit sin plats som en av golfhistoriens mest populära och inflytelserika personligheter.

 

Här är ytterligare sju historier om fenomenet Phil:


Var inte rädd!

På baksidan av familjen Mickelsons hem hade pappa Phil Sr. byggt en liten green. Någon bättre lekplats fanns inte för sonen Phil. Det var där han alltid höll till. När leken var som roligast tog han med sina wedgar och bollar till husets framsida. Lobb efter lobb slogs över hustaket för att landa på greenen.
Den första tre meter till vänster om pinnen. Den andra två meter till höger. Han hittade sedan den rätta stansen och siktmärket. Boll efter boll började studsa på rätt greenyta för att rulla i hål.
Phil lekte sig till en unik begåvning. Tidigare än de flesta andra skaffade han sig en 60-gradig wedge. Hans höga lobbslag – the Flop Shot, the Phil Flop – har blivit ett signum. Hans slag har patenterats och blivit en höjdpunkt på diverse YouTube-fester.
Filmer med hans konster började spridas redan i slutet av 90-talet. Hans ”Backward Shot” är ett av dem. Bollen ligger i slänten vid den bakre bunkerkanten. Phil ställer upp med ryggen mot greenen, öppnar klubbladet maximalt, vinklar händerna och svingar med högsta möjliga hastighet. Bollen lyfter för att flyga över hans huvud och bakåt mot greenen och flaggan.
Han har också använt slaget på tävling. Det är hans främsta styrka. Han orädsla och övertygelse att detta faktiskt är hans säkraste slag för att få bollen att stanna nära flaggan.
Bunkern blev tidigt en annan lekplats att gå till. Två bollar lades i sanden. Den ena slogs högt upp i mot himlen med en fade, den andra snabbt med en draw. Bollarna kolliderade i luften.
Ett annat slag: Bollen ligger knappt en meter från en frivillig som ställt sig framför. Phil lobbar den till synes enkelt och högt över den frivillige. Varning att testa slaget med sin bästa vän! 

 

Två drivers – fem wedgar

Slagen är artistiska, hans spel en konstform. Men när det handlar om utrustning – klubbor och bollar – är det tvärtom. Få andra har utnyttjat vetenskapen och den moderna tekniken som Phil Mickelson. Till fullo har han dragit nytta av möjligheterna att skräddarsy varje del av sin utrustning.
Sedan får fantasin flöda.
I den bag med 14 klubbor som den ständige vapendragaren Jim ”Bones” Mackay ska bära kan det i princip se ut hur som helst.
När han vann BellSouth Classic med 13 slags marginal gjorde han det med två drivers i bagen. Strategin var den samma på Augusta 2006. Han vann igen. När han behövde slå en lång draw hade han en driver för det slaget, när han ville slå en fade valde han den andra.
I bland annat The Open på Muirfield 2013 valde Phil att spela söndagsvarvet utan driver. I stället tog han med sig sin 64-gradiga Callaway Mack Daddy 2 wedge. Totalt fem wedgar med gradtalen 47, 52, 56, 60 och 64.
Två putters i bagen? En för att putta för vänster, en för höger? En hälskaftad bladputter, en centerskaftad Futura-putter? Phil Mickelson lär inte vara rädd för att testa.

 

”Putt it, bitch!”

Ett inspelsvarv utan att betta om pengar? Nej, aldrig när Phil Mickelson går ut på banan. Insatserna är höga. Varje runda, varje hål, varje slag kan det spelas om. Mickelson är stenhård och ser det som det bästa sättet att göra träningen till en tävling.
”Säg aldrig till Phil hur matchen ligger till om du vill undvika hans sarkastiska kommentarer och psykningar inför de avslutande hålen!” lyder rådet bland motståndarna och vännerna på PGA-touren.
”När jag möter Phil i ett av hans ’money games’ är jag mer nervös än under en tävling”, säger Keegan Bradley.
Under ett varv på Augusta National lockades Phil till vadslagning med en supporter. Han förlorade vadet. Dessvärre kunde han inte betala på stående fot, han hade inte tillräckligt små valörer för den typen av spel.
Paul Azinger berättar numera gärna en historia från tidigt 90-tal, om dagen då han förstod vilken världsspelare Mickelson skulle bli. Azinger, Mickelson, Ben Crenshaw och Payne Stewart spelade inspelsvarv på Bay Hill – spelformen var en så kallad Hammer med nya utmaningar på varje hål. På det 18:e hålet hade tre birdieputtar missats. Endast Mickelsons birdieförsök återstod. För Azinger stod ett fyrsiffrigt belopp på spel. 1600 dollar till Mickelson om han sänkte, 800 om man tackade nej till vadet (vilket Payne Stewart gjorde), 400 om han missade. Putten var fem meter lång, lutande från vänster till höger.
”Den sänker man två gånger av tio” sa Azinger.
Sedan vände han blicken mot den unge Mickelson och sa högt:
”Putt it, bitch!”
Phil sa inte ett ord, gick lugnt fram till bollen och slog den mitt i koppen.
 

Ingen elementär fråga

Ryder Cup på Gleneagles i Skottland 2014. Europa hade krossat USA. Förlorarna var först till mediacentret där förnedringen skulle förklaras under en presskonferens.
Diplomatiska och undanglidande svar av mediatränade stjärnor?
Nej, inte den här gången.
Phil Mickelson satt längst ut till höger bland de amerikanska spelarna, till vänster för oss journalister på stolarna nedanför. Tom Watson, kaptenen, var givetvis i mitten. Avståndet var betryggande men inte tillräcklig för den verbala attacken från högersidan. Den var oväntad för alla, troligen även för huvudrollsinnehavarna. Den rörde upp känslorna och skapade rubriker. Den startade en debatt som snart kom att förändra den amerikanska strategin i Ryder Cup.
Presskonferensen började med en till synes oskyldig fråga. Den var riktig till hela laget, till den som kände sig manad att svara.
Kan någon som var med vid den senaste vinsten på Valhalla 2008 förklara vad som fungerade den gången och vad som inte fungerat därefter?
Mickelson valde att kommentera:
”Det fanns två saker som fick oss att spela vår bästa golf. Paul Azinger (kaptenen på Valhalla) gjorde oss alla spelare involverade i processen. Han hade lagt upp en spelplan som passade oss perfekt.”
Följdfrågan vändes till att den gångna veckans ledarskap brutalt hade kritiserats:
”Oh, jag är ledsen att du tar det på det sättet. Jag talar bara om hur Paul Azinger hjälpte oss att spela vår bästa golf. Jag går tillbaka till tiden när vi spelade som bäst och vill försöka kopiera den formeln.”
Det hände inte den här veckan?
”Nej, ingen av oss här fick vara med och bestämma. Så, nej.”
Tom Watson kontrade med att han kaptensfilosofi var annorlunda än den Mickelson talat om, att han stod fast vid de beslut han fattat, att det är okej att ha olika uppfattningar.
Tuffare än så behövde inte presskonferensen uppfattas.
Den samlade pressen såg dock sin chans till en underbar söndagskväll. En legend som Tom Watson hade kritiserats av en enda spelare som vågade säga sin åsikt om det ständigt förlorande lagets misstag. Idag känns det som en självklarhet att det var just Phil Mickelson som gjorde det.
På Hazeltine i höstas sänkte han den sista putten i en galet underhållande match mot Sergio Garcia. Mickelson gjorde tio birdies och en bogey, Garcia nio birdies och ingen bogey. Poängen delades. Från några meters avstånd, på den 18:e greenen, såg jag Mickelson glödande ögon. För ingen annan betydde den amerikanska revanschen lika mycket.
 

Spinn och kontroll

Fredrik Jacobson är den bäste. Matt Kuchar möts alltid med respekt. När det handlar om passion, om viljan att utvecklas och oviljan att förlora är det Phil Mickelson som glöder mest vid bordet. Det handlar om bordtennis. Pingis. Ping-Pong.
Intresset började när ett pingisbord ställdes in i det amerikanska lagrummet. Varje Ryder Cup är pingis en del av avkopplingen, lika självklart med några dollar i potten. 
Phil Mickelson lade upp sin plan för att bli bättre, höll den hemlig och började under en jul att träna tillsammans med Michael Lardon, tidigare amerikansk juniormästare. Han fick ett passande racket, lärde sig de viktigaste skruvarna och konsten att maskera och variera servarna. Han blev inte bäst men han blev bättre.
Träningen gav snabbt uppmärksamhet och blev till historier på sajter som pgatour.com
”Mickelson hires Ping-Pong coach”, löd rubriken inför Presidents Cup i golf 2013.
”Det går rykten att jag tagit lektioner – och de är korrekta”, sa Phil med ett leende.

 

Pardón, broder!

I en artikel i amerikanska Golf Digest berättar Phils bror Tim om en uppväxt fylld av familjetävlingar, coachning av pappa Phil Sr. och om en händelse som bara en storebror som Phil kan iscensätta:
Tim:
När jag gick i åttonde klass var jag hopplöst kär i en tjej i nian. Hon hade flyttat till vår skola från Tijuana Hon var tvåspråkig, talade både engelska och spanska, men jag ville säga något vackert till henne på spanska, något som kunde imponera. Phil kunde en del spanska, däremot inte jag, så jag bad honom om en trevlig fras att säga. ”Säg orden Usted tiene un hermoso culo – du är vacker”, sa han. 
I en vecka tränade jag på frasen, jag kunde säga den med perfekt ton och uttal. Sedan tog jag mod till mig att gå till denna underbara mexikanska för att säga ”Usted tiene un hermoso culo”. Hon klappade till mig på ansiktet. När jag berättade för Phil vad som hänt började han skratta. Han vek sig dubbel. Tårarna rann. När han till slut kunde tala sa han vad ”Usted tiene un hermoso culo” betydde: ”You have a beautiful butt – du har en fin bak”.

 

11 slag före trean

Masters på Augusta 2004 och The Open på Muirfield 2013 var oförglömliga ögonblick i Phil Mickelsons karriär. Det var söndagar när en av historiens mest inspirerande och innovativa golfare nådde sin allra högsta nivå.
En annan söndag, den 17 juli 2016, bjöd han återigen på ett spel som betraktaren kunde beskriva som magiskt.
The Open avgjordes på Royal Troon.
”Det kändes bra redan på uppvärmningen. Från första tee kände jag att det klickade och att jag slog bollen riktigt bra. Den perfekta rytmen höll i sig under hela dagen”, sa Mickelson efteråt.
Jack Nicklaus såg rundan. Från första slaget till sista. Han erkände att han inte under ett ögonblick kunde slita sig från teven.
Det stod tidigt klart att detta skulle bli en match mellan de två totalt överlägsna duellanterna i ledarbollen. Den jämfördes efteråt med berömda ”Duel in the Sun”, den dittills mest ihågkomna duellen mellan Tom Watson och Jack Nicklaus, utkämpad på Turnberry 1977.
”Jämförelsen kan göras. Men jag sköt en 66:a och Tom en 65:a. De två här idag spelade bättre än vad vi gjorde”, sa Nicklaus.
Phil Mickelson vann inte.
Henrik Stenson vann.
”Det var första gången i min karriär jag spelade på den här nivån, på en nivå som motsvarade mina högst ställda förväntningar, men en nivå som ändå inte var tillräckligt hög för att vinna. Varje gång jag tidigare har spelat så här bra så har jag vunnit. Den här gången spelade Henrik ännu bättre”, sa Mickelson.
Trean JB Holmes var 14 slag efter Stenson och 11 slag efter Mickelson.

 

Touristens längtan

29-Jan-2018

En del av Golf Zone Travels handlar om tourism.

Om touren.

Om turer till touren.

 

Resor av tourkvalitet.

Ibland till andra tidszoner, till typ San Diego där Torrey Pines ligger och där man just nu borde vara.

 

Klockan 17 svensk tid ska särspelet fortsätta. Alex Norén vs Jason Day. För oss svenskar är det redan en klassiker.

Alla som sett en svensk vinna i särspel på PGA-touren under en måndag räcker upp en hand! 

Att Alex har skaffat sig möjligheten att göra det just den här dagen, this Day, är både enastående och anmärkningsvärt.

 

Alex har visat upp sig för sina nya amerikanska supportrar i sin första tävling som medlem på den tour som trots allt är den största och vassaste.

 

Man borde vara i San Diego…

Jag vet att nattens tv-underhållning på C-More känns svårslagen för er som höll er vakna. Golf av den klassen och med den dramatiken lämnar ingen tittare oberörd och vi som upplevt dramat kan konstatera hur lurigt det är att somna efteråt, hur kudden liksom inte formas runt skallen på önskat nattsömnsvis.

Men vi har gjort det vi gillar.

Sett bra golf.

Vi stiger motiverat upp på måndagsmorgonen.

Extra lätt den här måndagen.

 

Hur många måndagar minns vi?

Den 4 oktober 2010 tar plats på min lista över ”Happy Mondays”.

Ryder Cup på Celtic Manor hade störts av walesiskt oväder. Till mångas förtret, men till andras lycka, hade singelspelet skjutits upp till måndagen.

Jag skulle stanna i Wales i ytterligare en vecka för att spela banor som Pennard, Kyle & Penfig och Tenby. Jag hade ingen flygbiljett att boka om på måndagsmorgonen. När solen plötsligt började lysa över tidernas mest grönskande kullar fick vi kvarvarande åskådare uppleva en magiskt vacker dag då vi tillsammans fick fira en europeisk seger och se de bilder som den walesiska turistnäringen ville visa världen.

På det elfte hålet började jag följa Graeme McDowell. Redan där började vi förstå att hans match mot Hunter Mahan skulle bli direkt avgörande.

På 16:e hålet sänkte ”Big Mac” en birdie för dormy. 

På 17:e hålet kapitulerade amerikanen med en av Ryder Cup-historiens sämst slagna wedge.

På 18:e hålet vandrade jag bort mot greenen och klubbhuset där champagnen skulle öppnas. Mitt på fairway upptäckte jag plötsligt att kapten Colin Montgomerie gick närmast till vänster, att Bill Clinton var närmast på min högra sida.

Det blev en minnesvärd måndag som avslutades under en sen kväll på ett hotell i Swansea.

Jag var i Wales.

 

Jag behövde inte skriva: ”Jag borde vara i Wales…”

 

Snackade om ämnet under lunchen: Är det roligare att se en golftävling live än på tv?

Jag hävdar: Ingen tv-upplevelse slår en äkta upplevelse.

Aldrig kan något annat mätas med stunderna och minnena ute på golfbanor, idrottsarenor och tävlingar där man är en del av evenemanget och på närmast håll följer dramatiken och försöker tyda spelarnas känslor, kroppsspråk och puttlinjer.

Själv har jag upptäckt den perfekta golftävlingsåskådarkombinationen:

– Ibland vara ute bland trebollarna på banan.

– Ibland slå sig till ro framför tv:n i klubbhuset, sponsorbyn eller i närmaste bar eller hotell.

– Ibland hänga på den bästa läktaren, typ läktaren vid 16:e på Augusta.

 

Le Golf National är som skapat för publiken. Från högt belägna naturliga kullar kan åskådarna följa spelet på flera hål – och många närbelägna vattenhinder är i spel och i betraktarens öga.

Banan är perfekt för Ryder Cup.

Bättre underhållning finns inte. Fotbollssupportrar som bildat ”den gula väggen” i Berlin skulle möjligen kunna göra en jämförelse. Säkert någon argentinare som såg VM-finalen i Buenos Aires…

Stämningen på läktaren vid första tee på fredagen är unik i idrottsvärlden. Stämningen runt hela öppningshålet på söndagen... allt som händer i den magnifika sponsorbyn och ute på banan... sannolikt även i stora delar av Paris om kvällar och nätter.

Jag borde inte vara där.

Jag kommer att vara där.

 

Det lutar nu också åt att både Henrik Stenson och Alex Norén kommer att vara där.

 

Ryder Cup är i en egen klass överst på årets lista över ”golftävlingar som borde ses på plats”, tillika ”tävlingar där Golf Zone Travels har samarbetspartners”.

Listan baseras enligt kategorier såsom stämning, supporterklass, bana/plats, tradition, startfält, tid, Bucket list-potential…

… och närmast följer:

• 5–8 juli: Irish Open, Ballyliffin, Irland

• 24–27 maj: PGA Championship, Wentworth, England

• 11–14 oktober: British Masters, Walton Heath, England

• 13–16 september: Evian Championship, Evian, Frankrike

• 19–22 juli: The Open Championship, Carnoustie, Skottland

• 1–4 februari: Phoenix Open, Scottsdale, Arizona, USA (dags att boka och packa!!!)

• 10–13 maj: The Players Championship, Sawgrass, Florida, USA

 

 Och så ses vi på Hills i Göteborg 16–19 augusti.

 

Sporthelgen på tv?

Man borde ha varit i San Diego.

Man borde ha varit i Dubai.

Man borde ha varit i Melbourne.

Man borde ha varit i Lenzerheide.

Man borde ha varit i Zagreb.

 

För blogglängdens skull avslutar jag med två citat hämtade från Här och Nu – Brev 2008–2011, Paul Austers och vännen JM Coetzees gamla brevkonversationer:

 

”Man börjar med att avundas Federer, övergår till att beundra honom och slutar med att hänföras av insikten om vad en människa – en varelse som jag själv – kan åstadkomma: vilken ära att tillhöra den art som Roger Federer är ett exempel på”, skriver Coetzee.

 

”Ju mer man förstår och känner till spelet, desto mera kan man uppfatta proffsens skicklighet. Ens engagemang blir djupare ju bättre vi känner spelarna, ju mer vi vet om arenorna, det historiska värdet. Idrott har en stark narrativ ingrediens. Vi följer kampens olika turer och vändningar för att få reda på slutresultatet”, skriver Auster.

 

 

Studio Augusta 2014

22-Jan-2018

Denna måndag presenterade svenskgolf.se och Viasat Golf/MTG Sport ett gott samarbete. ”Klubbhuset” känns som en riktigt bra idé. Ett tv-magasin med golfsnack inför de största tävlingarna. Mer att läsa på de nämndas hemsidor och på golfbranschen.se och Expressen-bloggen.

 

Här väljer jag själv att kopiera en krönika från Golf Digest. Året var 2014. OS i Sotji var nyligen avslutat. ”Studio Sotji” hade varit lysande tv-underhållning. Jag tog mig friheten att väcka tanken om golfens motsvarighet, ”Studio Augusta”.

Fyra år senare gör nu Svensk Golf och Viasat Golf något liknande. Studioprogrammet ”Tee Party” har sedan en tid varit inne på samma spår.

 

Här följer min krönika från 2014: 

Först en tanke om den amerikanska tv-nivån – efter typ halva sträckan om ”Studio Augusta”.

Håll till godo!

 

”Svårt att få biljett till Augusta National och US Masters? Res till USA ändå.

Välj en golfresort där tv:n har de viktigaste platserna i klubbhus och hotellrum, där CBS och Golf Channel sänder golf under dygnets alla vakna timmar, från Morning Drive klockan 6.00 till Golf Central klockan 23.30.

CBS har haft rättigheterna för sändningarna av Masters sedan 1958. Första gången producerad med sex kameror, samtliga med bilder enbart från de fyra sista hålen.

Sedan dess har golfen utvecklats till en tv-show där underhållningen är väl värd tv-avgiften.

Teamet från Golf Channel får oss tittare att lyssna på allt och njuta av varje bild, kommentar och historia som Rich Lerner, Nick Faldo, David Feherty, Justin Timberlake och många andra inbjudna gäster bjuder på.

Spelare, resultat, banor, förutsättningar och historia analyseras in i minsta detalj och med en professionalism som får oss tittare att vilja lyssna och se på allt.

Initierat och passionerat, inte för svårt för den nyinsatta. Dessutom med humor.

Man blir fast, vill inte missa ett ögonblick. En vecka framför en golfkanal – kan en semester bli bättre?

Här är det hög tid att framhålla att jag också uppskattar våra svenska Viasat-kommentatorer (numera också C More). Det är ingen kritik mot våra egna golfkanaler jag vill komma fram till.

Egentligen är det tvärtom. Jag vill, kort och gott, ha mer.

Jag ser gärna tillbaka till vinterns bästa dagar och till Studio Sotji.

OS i Sotji blev en framgång för mediebolaget MTG som fick oss att titta på Viasat, TV3 och TV 10. Som mest var vi två miljoner som såg Charlotte Kallas spurt i damstafetten.

Även siffrorna i damernas curling var höga.

Hur höga hade de varit om vi bara fått se curlingmatchernas tio omgångar, utan analyser, spekulationer och uppbyggt drama mellan matcherna?

Möjligheten att få tittare till välproducerad idrott finns. Jag tänker förstås på golfen. När Henrik Stenson vunnit Jerringpriset på Idrottsgalan finns en trolig chans att fler svenska idrottstittare vill se på en av idrottsvärldens största årliga händelser, US Masters på Augusta National den 10–13 april.

SVT har köpt rättigheter och kommer att göra sitt bästa för att skapa intresse – men jag tänker på möjligheterna som aldrig utnyttjas.

Under sena kvällar och nätter finns det tv-tid för mycket mera än den givna direktsändningen. Tid för ”Studio Augusta”. Tid för att nå Golf Channels nivå där snacket före och efter rundorna håller lika hög underhållningsklass som... Lag Sigfridssons teamarbete.

En dokumentär á la Jens Lind eller Göran Zachrisson om Augustas myt och magi på bästa sändningstid onsdagen den 9 april skulle fungera som aptitretare.

Under tävlingsdagarna finns absolut kompetens, såväl programledare som golfexperter, som skulle göra ”Studio Augusta” till ett skäl att tillbringa aprilsemestern med en svensk tv-kanal.

När succén sedan sammanfattas startar planeringen inför ”Studio Carnoustie”, ”Studio Hills” och ”Studio Paris”.

 

Hm, det sista ändrat med 2018-känsla.

I helgen genomled jag för övrigt såväl EM-konståkning från Moskva med kommentatorer som gav mig så lite information att jag på fick googla mig till den kunskap jag behövde om Aliza Zagitova från Izjevsk. Jag saknade Roger Blomquist.

Och längdskidåkning utan en annan Blomquist, Anders, och Jacob Hård... njet, till och med en sekundstrid mellan Pärmäkoski och Kalla kändes iskall.

TV-kommentatorernas betydelse för sporten är stor.

Vi golfare har vårt starka kommentatorsgäng, uppbyggt under de senaste åren, att tacka för mycket. I morgon ser jag fram emot ”Studio Dubai”.

Att resa – en sport

15-Jan-2018

Gräver vidare bland gamla krönikor från 2006. Inser att saker och ting har förändrats. Ganska mycket, faktiskt. Givetvis också jag själv. På mitt sätt. Tolv år senare ska min son fylla tolv. Till exempel.

Resandet har gått oerhört smidigt de senaste åren. Rutin, erfarenhet och glädje i en skön kombination.

Ord som flyt och tur kan användas då det var länge sedan vi drabbades av flygförseningar eller något annat segt trassel. 

Min gamla resväska har kanske handskats ovarsamt på någon flygplats.

När jag i somras tog bort min drivers headcover på första tee på Engadine GC i Schweiz hade klubbladet plötsligt brutits av från sin plats vid skaftet.

Annars gott.

Smidigt.

Enkelt.

Fortfarande spännande.

 

Alltid rätt väder dessutom.

 

Ok, tillbaka till krönikan från 2006.

Jag håller fortfarande med mig själv på vissa ställen i texten. Allt det praktiska som ingår i varje resa är viktigt att hantera på ett snyggt sätt. 

Som golfresearrangör vill jag ju också hjälpa till med detta.

 

Och dubbelt så många incheckningsdiskar på flyglatserna vore inte så dumt. Det skulle faktiskt skapa mer tid för shopping och middagar – något jag numera uppskattar  – förutom på restaurangerna på galet prisovärda Arlanda.

 

RESA – EN SPORT (Golf Digest, dec - 06)

 

Årets senaste flygningar har egentligen varit riktigt jobbiga. Trafikkaos. Brandalarm på flygplatsen. Oändlig kö vid säkerhetskontrollen. Svettiga joggingturer mellan terminaler. Absolut ingen tid för mat eller shopping. Mer tid vid disken för anmälan av skadat bagage. Att resa är ett tålamodskrävande slit och man förbannar dem som gjort det så svårt.

Samtidigt älskar jag det. Jag njuter faktiskt också av den värsta resdagen, och man kan ju undra varför…

Resandet har blivit som en sport. Man tar sig an utmaningen och är hundraprocentigt fokuserad inför varje uppgift. När man till slut är framme vid resmålet är man en vinnare. Lycklig och lite stolt. Under en lång dag har man tagit sig igenom både väntade och oväntade svårigheter.

Från uppstigning till hotellincheckning. Däremellan resa till flygplats, långtidsparkering, incheckning, säkerhetskontroll, till gate, till flyg, landning, passkontroll, bagage, fixande av hyrbil, resa till hotell, parkering, hunger, törst, trötthet, lycka. Som vinnare sträcker man ut i hotellsoffan.

Det är också som en sport att lära sig att undvika de jobbiga stunderna. Det har blivit viktigare att noggrant planera sin resa – från val av flygtider till val av flygplatser. Den skönaste resan går till en liten flygplats där man vet att köerna är korta. Valet av flygplats har blivit nästan lika viktigt som valet av golfbanor. På min topplista över de bästa golfdestinationerna ligger därför platser som Jersey, Belfast, Tromsö, Traverse City och Bergerac. Ängelholm är också fantastiskt. Och Tammerfors.

I Helsingfors är personalen underbart effektiv.

Annars tycker jag att de stora flygplatserna kan lägga ner alla affärer och restauranger. I köernas millennium har vi ändå inte tid för sånt. All personal skulle kunna förflyttas till incheckning, säkerhetskontroll och bagage, viktigare saker än att sälja handväskor, läppstift och slipsar på ”Tie Rack”. Med dubbelt så många incheckningsdiskar och metalldetektorer kommer vi snabbt in i terminalen.

Smidig incheckning en halv timme före avgångstiden. När den idén blir verklighet kommer jag älska resandet ännu mer.

 

– Tomas Hagfeldt