Phil Mickelson, 47, vann i Mexiko i natt – som den äldste att vinna en WGC-tävling.
Hans första titel sedan The Open på Muirfield 2013.
Däremellan fick han ge sig i duellen mot Henrik Stenson på Troon 2017.
Nu måste han till Paris i september – för att spela sitt tolfte Ryder Cup.
Jag bjuder här på en text från Golf Digest i våras.
Uppdraget jag fick: ’Det handlar om att sätta ord till rubriken ’De xx skönaste historierna om Phil’. Du får x kronor för jobbet och jag vill ha det onsdag förmiddag nästa vecka.’ ”
Detta skickades tillbaka.
Fenomenet Phil
Av Tomas Hagfeldt
Phil Mickelson kan en hel mening, innehållande fem ord, på svenska. På Muirfield Golf Club direkt efter finalrundan i The Open Championship, fick han plötsligt höra den.
Han hade signerat sitt scorekort. Han visste inte om scoren 66 slag och hans fantastiska avslutning, fyra birdies på de sex sista hålen, skulle räcka till seger. Lee Westwood, Henrik Stenson och några till var kvar där ute på banan.
Uppmärksamheten var stor, Mickelson var i golfvärldens centrum, den nyligen avslutande rundan var hans långa karriärs allra bästa. Om cirka en timme skulle han veta om den räckt till hans femte majortitel, hans första i The Open som han så länge längtat efter.
”Du har en fin bak”, sa plötsligt någon bakom honom.
Fem ord på svenska, tillika meningen som Phil lärt sig att förstå och säga för en sisådär 25 år sedan.
”Från trängseln bakom honom var det mitt enda sätt att göra honom uppmärksam”, säger Per-Ulrik Johansson, vännen från collegetiden i Arizona där meningen lärts ut.
Orden gav effekt. Phil hörde dem och vände sig om:
”Hej, Per!”, sa Phil.
”Hej Phil!”, sa PU.
”Om jag vinner får du den första intervjun”, lovade Phil.
Per-Ulrik var utsänd av Viasat Golf, hade stångat sig fram med mikrofon och kameraman bland övrig media och publik. Hans order var att åter gå ut på banan för att följa Henrik Stenson. Han stannade kvar, med hopp och tro tro att en vän som Phil Mickelson skulle hålla sitt löfte.
Stenson kom tvåa, Mickelson hade hållit undan.
”Vi hade BBC:s kamera men vårt eget ljud. Vi var den enda kanalen som kunde köra den första intervjun med både bild och ljud. För övriga världens tv-tittare syntes bara bilden när Phil och jag snackade, berättar Per-Ulrik.
Phil glömde inte vad som lovats. Han kom lyckligtvis också ihåg några ord på svenska.
Mickelson och Johansson möttes på Arizona State University. Några år senare, 1995 på Oak Hill, var de plötsligt motståndare i den största golfmatchen av dem alla, i Ryder Cup, man mot man i söndagens avgörande singelspel. Det var en match när båda vid skilda ögonblick befann sig i zonen. Svensken vaknade upp för tidigt, amerikanen vann sin singel men fick se sitt USA förlora mot ett starkare Europa.
Mickelson var 25 och hade debuterat. I dag är han 47, har spelat elva Ryder Cup, lika många Presidents Cup och är långt ifrån beredd att ta över pinnen som kapten.
”Att han orkat så länge är en prestation i sig, att han fortfarande spelar så mycket golf är ofattbart. Han älskar verkligen spelet och har alltid gjort det på sitt eget sätt”, säger Per-Ulrik Johansson.
Mickelsons karaktär och personlighet? Den syns lika väl på golfbanan som utanför den på fritiden. Lekfull, fantasifull, rolig, larvig, omtänksam, intelligent, ibland övermänsklig, till synes alltid orädd och fri.
”Han har lekt fram sin begåvning, han vågar både lyckas och misslyckas och kan se det som en unik gåva. Det har stjälpt honom i tävlingar som US Open men hjälpt honom i US Masters och The Open. När han går för en tajt pinne tänker han inte på konsekvenserna om han missar greenen, han ser istället fram emot nästa slag, att rädda par med något av alla sina wedgeslag. Det är häftigt att se i hans ögon och intensiva blick hur mycket han gillar det”, säger Per-Ulrik Johansson.
Han berättar att Phil redan under collegetiden ”slog en macka med golfbollen”. Ett slag med lägsta möjliga bollbana, tillräckligt hårt för att studsa ett antal gånger på vattnet och därifrån upp på greenen. Inte bara på träning. Ibland också på tävling.
Slaget slås numera gärna under inspelsvarvet på Augustas 16:e hål inför Masters.
Med sina spektakulära slag, såväl lyckade som misslyckade, och med sina uttalanden, såväl genomtänkta som ogenomtänkta, har Phil Mickelson tagit sin plats som en av golfhistoriens mest populära och inflytelserika personligheter.
Här är ytterligare sju historier om fenomenet Phil:
Var inte rädd!
På baksidan av familjen Mickelsons hem hade pappa Phil Sr. byggt en liten green. Någon bättre lekplats fanns inte för sonen Phil. Det var där han alltid höll till. När leken var som roligast tog han med sina wedgar och bollar till husets framsida. Lobb efter lobb slogs över hustaket för att landa på greenen.
Den första tre meter till vänster om pinnen. Den andra två meter till höger. Han hittade sedan den rätta stansen och siktmärket. Boll efter boll började studsa på rätt greenyta för att rulla i hål.
Phil lekte sig till en unik begåvning. Tidigare än de flesta andra skaffade han sig en 60-gradig wedge. Hans höga lobbslag – the Flop Shot, the Phil Flop – har blivit ett signum. Hans slag har patenterats och blivit en höjdpunkt på diverse YouTube-fester.
Filmer med hans konster började spridas redan i slutet av 90-talet. Hans ”Backward Shot” är ett av dem. Bollen ligger i slänten vid den bakre bunkerkanten. Phil ställer upp med ryggen mot greenen, öppnar klubbladet maximalt, vinklar händerna och svingar med högsta möjliga hastighet. Bollen lyfter för att flyga över hans huvud och bakåt mot greenen och flaggan.
Han har också använt slaget på tävling. Det är hans främsta styrka. Han orädsla och övertygelse att detta faktiskt är hans säkraste slag för att få bollen att stanna nära flaggan.
Bunkern blev tidigt en annan lekplats att gå till. Två bollar lades i sanden. Den ena slogs högt upp i mot himlen med en fade, den andra snabbt med en draw. Bollarna kolliderade i luften.
Ett annat slag: Bollen ligger knappt en meter från en frivillig som ställt sig framför. Phil lobbar den till synes enkelt och högt över den frivillige. Varning att testa slaget med sin bästa vän!
Två drivers – fem wedgar
Slagen är artistiska, hans spel en konstform. Men när det handlar om utrustning – klubbor och bollar – är det tvärtom. Få andra har utnyttjat vetenskapen och den moderna tekniken som Phil Mickelson. Till fullo har han dragit nytta av möjligheterna att skräddarsy varje del av sin utrustning.
Sedan får fantasin flöda.
I den bag med 14 klubbor som den ständige vapendragaren Jim ”Bones” Mackay ska bära kan det i princip se ut hur som helst.
När han vann BellSouth Classic med 13 slags marginal gjorde han det med två drivers i bagen. Strategin var den samma på Augusta 2006. Han vann igen. När han behövde slå en lång draw hade han en driver för det slaget, när han ville slå en fade valde han den andra.
I bland annat The Open på Muirfield 2013 valde Phil att spela söndagsvarvet utan driver. I stället tog han med sig sin 64-gradiga Callaway Mack Daddy 2 wedge. Totalt fem wedgar med gradtalen 47, 52, 56, 60 och 64.
Två putters i bagen? En för att putta för vänster, en för höger? En hälskaftad bladputter, en centerskaftad Futura-putter? Phil Mickelson lär inte vara rädd för att testa.
”Putt it, bitch!”
Ett inspelsvarv utan att betta om pengar? Nej, aldrig när Phil Mickelson går ut på banan. Insatserna är höga. Varje runda, varje hål, varje slag kan det spelas om. Mickelson är stenhård och ser det som det bästa sättet att göra träningen till en tävling.
”Säg aldrig till Phil hur matchen ligger till om du vill undvika hans sarkastiska kommentarer och psykningar inför de avslutande hålen!” lyder rådet bland motståndarna och vännerna på PGA-touren.
”När jag möter Phil i ett av hans ’money games’ är jag mer nervös än under en tävling”, säger Keegan Bradley.
Under ett varv på Augusta National lockades Phil till vadslagning med en supporter. Han förlorade vadet. Dessvärre kunde han inte betala på stående fot, han hade inte tillräckligt små valörer för den typen av spel.
Paul Azinger berättar numera gärna en historia från tidigt 90-tal, om dagen då han förstod vilken världsspelare Mickelson skulle bli. Azinger, Mickelson, Ben Crenshaw och Payne Stewart spelade inspelsvarv på Bay Hill – spelformen var en så kallad Hammer med nya utmaningar på varje hål. På det 18:e hålet hade tre birdieputtar missats. Endast Mickelsons birdieförsök återstod. För Azinger stod ett fyrsiffrigt belopp på spel. 1600 dollar till Mickelson om han sänkte, 800 om man tackade nej till vadet (vilket Payne Stewart gjorde), 400 om han missade. Putten var fem meter lång, lutande från vänster till höger.
”Den sänker man två gånger av tio” sa Azinger.
Sedan vände han blicken mot den unge Mickelson och sa högt:
”Putt it, bitch!”
Phil sa inte ett ord, gick lugnt fram till bollen och slog den mitt i koppen.
Ingen elementär fråga
Ryder Cup på Gleneagles i Skottland 2014. Europa hade krossat USA. Förlorarna var först till mediacentret där förnedringen skulle förklaras under en presskonferens.
Diplomatiska och undanglidande svar av mediatränade stjärnor?
Nej, inte den här gången.
Phil Mickelson satt längst ut till höger bland de amerikanska spelarna, till vänster för oss journalister på stolarna nedanför. Tom Watson, kaptenen, var givetvis i mitten. Avståndet var betryggande men inte tillräcklig för den verbala attacken från högersidan. Den var oväntad för alla, troligen även för huvudrollsinnehavarna. Den rörde upp känslorna och skapade rubriker. Den startade en debatt som snart kom att förändra den amerikanska strategin i Ryder Cup.
Presskonferensen började med en till synes oskyldig fråga. Den var riktig till hela laget, till den som kände sig manad att svara.
Kan någon som var med vid den senaste vinsten på Valhalla 2008 förklara vad som fungerade den gången och vad som inte fungerat därefter?
Mickelson valde att kommentera:
”Det fanns två saker som fick oss att spela vår bästa golf. Paul Azinger (kaptenen på Valhalla) gjorde oss alla spelare involverade i processen. Han hade lagt upp en spelplan som passade oss perfekt.”
Följdfrågan vändes till att den gångna veckans ledarskap brutalt hade kritiserats:
”Oh, jag är ledsen att du tar det på det sättet. Jag talar bara om hur Paul Azinger hjälpte oss att spela vår bästa golf. Jag går tillbaka till tiden när vi spelade som bäst och vill försöka kopiera den formeln.”
Det hände inte den här veckan?
”Nej, ingen av oss här fick vara med och bestämma. Så, nej.”
Tom Watson kontrade med att han kaptensfilosofi var annorlunda än den Mickelson talat om, att han stod fast vid de beslut han fattat, att det är okej att ha olika uppfattningar.
Tuffare än så behövde inte presskonferensen uppfattas.
Den samlade pressen såg dock sin chans till en underbar söndagskväll. En legend som Tom Watson hade kritiserats av en enda spelare som vågade säga sin åsikt om det ständigt förlorande lagets misstag. Idag känns det som en självklarhet att det var just Phil Mickelson som gjorde det.
På Hazeltine i höstas sänkte han den sista putten i en galet underhållande match mot Sergio Garcia. Mickelson gjorde tio birdies och en bogey, Garcia nio birdies och ingen bogey. Poängen delades. Från några meters avstånd, på den 18:e greenen, såg jag Mickelson glödande ögon. För ingen annan betydde den amerikanska revanschen lika mycket.
Spinn och kontroll
Fredrik Jacobson är den bäste. Matt Kuchar möts alltid med respekt. När det handlar om passion, om viljan att utvecklas och oviljan att förlora är det Phil Mickelson som glöder mest vid bordet. Det handlar om bordtennis. Pingis. Ping-Pong.
Intresset började när ett pingisbord ställdes in i det amerikanska lagrummet. Varje Ryder Cup är pingis en del av avkopplingen, lika självklart med några dollar i potten.
Phil Mickelson lade upp sin plan för att bli bättre, höll den hemlig och började under en jul att träna tillsammans med Michael Lardon, tidigare amerikansk juniormästare. Han fick ett passande racket, lärde sig de viktigaste skruvarna och konsten att maskera och variera servarna. Han blev inte bäst men han blev bättre.
Träningen gav snabbt uppmärksamhet och blev till historier på sajter som pgatour.com
”Mickelson hires Ping-Pong coach”, löd rubriken inför Presidents Cup i golf 2013.
”Det går rykten att jag tagit lektioner – och de är korrekta”, sa Phil med ett leende.
Pardón, broder!
I en artikel i amerikanska Golf Digest berättar Phils bror Tim om en uppväxt fylld av familjetävlingar, coachning av pappa Phil Sr. och om en händelse som bara en storebror som Phil kan iscensätta:
Tim:
När jag gick i åttonde klass var jag hopplöst kär i en tjej i nian. Hon hade flyttat till vår skola från Tijuana Hon var tvåspråkig, talade både engelska och spanska, men jag ville säga något vackert till henne på spanska, något som kunde imponera. Phil kunde en del spanska, däremot inte jag, så jag bad honom om en trevlig fras att säga. ”Säg orden Usted tiene un hermoso culo – du är vacker”, sa han.
I en vecka tränade jag på frasen, jag kunde säga den med perfekt ton och uttal. Sedan tog jag mod till mig att gå till denna underbara mexikanska för att säga ”Usted tiene un hermoso culo”. Hon klappade till mig på ansiktet. När jag berättade för Phil vad som hänt började han skratta. Han vek sig dubbel. Tårarna rann. När han till slut kunde tala sa han vad ”Usted tiene un hermoso culo” betydde: ”You have a beautiful butt – du har en fin bak”.
11 slag före trean
Masters på Augusta 2004 och The Open på Muirfield 2013 var oförglömliga ögonblick i Phil Mickelsons karriär. Det var söndagar när en av historiens mest inspirerande och innovativa golfare nådde sin allra högsta nivå.
En annan söndag, den 17 juli 2016, bjöd han återigen på ett spel som betraktaren kunde beskriva som magiskt.
The Open avgjordes på Royal Troon.
”Det kändes bra redan på uppvärmningen. Från första tee kände jag att det klickade och att jag slog bollen riktigt bra. Den perfekta rytmen höll i sig under hela dagen”, sa Mickelson efteråt.
Jack Nicklaus såg rundan. Från första slaget till sista. Han erkände att han inte under ett ögonblick kunde slita sig från teven.
Det stod tidigt klart att detta skulle bli en match mellan de två totalt överlägsna duellanterna i ledarbollen. Den jämfördes efteråt med berömda ”Duel in the Sun”, den dittills mest ihågkomna duellen mellan Tom Watson och Jack Nicklaus, utkämpad på Turnberry 1977.
”Jämförelsen kan göras. Men jag sköt en 66:a och Tom en 65:a. De två här idag spelade bättre än vad vi gjorde”, sa Nicklaus.
Phil Mickelson vann inte.
Henrik Stenson vann.
”Det var första gången i min karriär jag spelade på den här nivån, på en nivå som motsvarade mina högst ställda förväntningar, men en nivå som ändå inte var tillräckligt hög för att vinna. Varje gång jag tidigare har spelat så här bra så har jag vunnit. Den här gången spelade Henrik ännu bättre”, sa Mickelson.
Trean JB Holmes var 14 slag efter Stenson och 11 slag efter Mickelson.